Dan Andersson - Efterlämnade dikter
Till min längtan
Du är livets bröd och vin och du är drycken som kan döda,
från det gamla ur det gångna i mitt blod du droppat ner.
O, du läker deras fötter som bland törnen förblöda,
du är sändebud till honom som i ensamheten ber.
Vart du för mig vet jag icke, om till djup, till himlar höga,
men du viker ej ifrån mig förrän jag är stoft och mull,
förrän tung och kylig jord har täppt igen mitt brustna öga,
förrän sövd av dina sånger jag på vägen stupat kull.
Du är min, o drottning Längtan, aldrig tröttnar du att kalla
och att tyst och heligt stilla vid min bädd i natten stå.
Mörk och hög mitt hjärta vill du draga till dig och befalla
att bevingat emot himlen genom stjärnekvällen gå.
Och om än du tog min glädje, aldrig har du dock din like,
himlens upphov var din moder och din far var Herren Gud.
Kom ihåg mig, ljusets dotter, när du kommer i ditt rike,
låt mig lägga ned mitt huvud mot en flik utav din skrud.
Livet födde du och bar det fram på starka unga händer,
närde det en tid med glädje ur ditt rika jungfrubröst.
Steg med uppåt lyfta armar på vår lyckas sista bränder,
tog farväl av vår och sommar och steg ut i dödens höst.
Hösten fick du, vintern drack du skön tills hjärtat sakta skälvde,
allt blev lysande och härligt, jord och rosor, gräs och is.
Över dig en evig himmel, hård men stjärnesållad välvde,
där du stapplade på vägen upp till fridens paradis.
(1918)
På havet
Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner
så tagen mig, kväven mig, vänner, vad viljen I mer?
De dagar av kärlek och sånger bland grönskande trän
ha likt er mot aftonens fredliga land rullat hän.
O, vore den mark dit jag hemlös och irrande går
så sval som den bränning som snövit mot hällarna slår!
Jag är på ett fartyg med bristande master och bord,
att krossas när döden har sagt sitt förlossande ord.
En broder till natten där sjöarna slickande slå
jag ville på upprörda vatten se frälsaren leende gå.
Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner,
nu bären, nu blåsen mig bort där mig ingen i mörkningen ser!
Nu lysen och fradgen bland mulnande holmar och skär
och visen mig vägen som långt ned i tystnaden bär!
Jag suges och drages och törstar och längtar till er,
ni vågor, som sjunga om kvällen när solen går ner.
När går du på vatten som fordom en gång, Nazaré,
och stillar all storm när de dina förtvivlade be?
Vi stannar du borta och döljer ditt anletes ljus,
och pekar ej ens med ett finger mot kärlekens hus?
Vi hade en styrman en gång uti barndomens dar,
en skäggig kapten var Gud Fader, en älskande far.
Nu äro vi ensamma här uti natten, o böljor, med er,
som sjunga om döden i kvällen när solen går ner.
(1919)
Sång till västanvinden
Åh, dansa, sommarstorm med djupa orglars brus
och dansa hem till Lotalam och Stenbrobergets häll!
Smek barndomsdalen, starke vän, i julis heta ljus
när Mattao och Luossa färgas röda i kväll.
Du stora storm, du är min själ, och du är utan bo,
du sett för mycket för att vila mer.
Men hälsa allt som andas i tysta dalars ro
och säg mig alla under som där sker!
Ty när du kommer dansande jag hör en gammal sång,
en psalm, ett skratt, en snyftning från myrarna och sjön.
Tag om och om refrängen, jag vill sitta natten lång
vid öppna dörrar stilla som i bön.
Din sång i natt är stoj och glam ur glädjedruckna hus
och låt av horn, fiol och flickors skratt.
Och det som ej har ord det är förborgat i ditt sus
och sång som ej har toner har din natt!
O, västanstorm, en gång när jag är kvitt med vägen min
och stilla vid den mörka dörren står,
då skall du liksom be för mig när jag tyst går in
i det land dit sol och nätter icke når.
(1918)
En ballad till mor
Bedrövelse dränks i förlösande vin,
och små törstande blommor i daggens bad,
men jag höljer mitt brinnande hjärta
i en mörknande, tung ballad.
Och jag hoppas till Gud att icke en lögn
i min ensliga visa bor,
det är smärtsamt men skönt att få vara sann,
och sjunga om kvällen för mor.
Det har skymt kring de skyar som barnet såg
och handen är hård som var vek,
och sällsamt förvridna gå molnens tåg,
för stormens förödande lek.
Fåfängliga ting hava mistat sin lukt
och jag väntar på dofter där högt uppifrån --
jag har kvar, o mor, dina ögons fukt
när i kärlek du ser på din son.
Väl hårt var ditt liv i din ungdoms dag,
ur mörkret du stapplade hit,
en olärd kvinna, spenslig och svag
och mager av ungar och slit.
Och ensam plåga och värk och nöd
och den gudslika kärlek till barnet du bar,
allt blandades beskt med salt i ditt bröd
under väntandets tunggådda dar.
Om icke du visste hur ond jag var
och hur nära den själens död,
som det släckta ljuset från staken tar
och slår mörkret i ögonens glöd,
så var dock ditt hjärta så nära mig,
hur fjärran jag vandrat åstad,
att min vånda förnamas som en skugga kring dig,
där i mörkningen länge du bad.
Du kvinna som smärtsamt i kärlek mig fött
du förstår mina kärva ord:
jag skall glädjas, o mor, när du stilla har dött
och får vila ditt hjärta i jord!
Ty endast därnere i ljudlös mull
den belönande friden bor,
det bästa -- en jordrymd av tystnad full --
är nog gott åt en kärleksfull mor.
Lev därför ej länge -- din irrande son,
kan ej skänka en sorg åt din själ,
bed Anden av makt därovanifrån
att slå hans kropp ihjäl,
och låt oss få vila ett tusen år
i tystnaden, du och jag --
det kan hända -- jag vet ej -- att en domsklocka slår,
till en tidlös och smärtlös dag.
Se blommorna vissna -- och lutande trän
stå tysta där solen går ned,
och i fjärran, moder, långt västligt hän
oceanen vänder sig vred.
Han rycker i kedjan, som jag i min,
befrielse! viskar hans röst.
Men nu somnar jag, moder, min hand i din,
en förbrunnen vår hos en snöig höst!
(1919)
Till min far
Så skön är väl ej glansen av stjärnor över byn,
ej månens över grönskande dalar,
som ljuset i dina ögon under gråa gamla bryn --
två kronljus från paradisets salar.
Jag hälsar dig med sång och dina glesa hår:
du segrat över hundra onda öden.
Mig tycks att din kamp för de små i många år
var som ett helgons mot djävulen och döden.
Som i salighet klarnad var din panna mången gång
när du gett oss alla bröd och såg oss nöjda.
När böjd av värk du stupat kull, ditt hjärta blev en sång
som lyfta dig mot himlen med händer höjda.
Att jag är av ditt blod, åh, jag grips av ångest fatt!
Hur skall jag blott mitt arv ej förspilla!
Jag sjunger till fiol i din stjärnglesa natt
för mitt hjärta, som aldrig kan bli stilla.
En dag, en sällsam dag, o far, man bort dig bär
genom furuskogens allvarsamma salar.
Låt mig stå upp och fjärran gå. När du ej mera är,
vad rör mig alla grönskande dalar?
(Ur Efterlämnade dikter, 1922)
Över gränsen
Det var en gång en man, som satt vid sin sinnessjuke brors dödsbädd
och sjöng under det den döendes ögon ljusnade allt mer.
En gång var din dag blott dimmig och din natt av fasa full,
en gång högt du ropat: Fader, se din son!
Men när trött du äntligt stannat och i stillhet fallit kull,
ser du ändå liksom strålar fjärran från.
Det är Han -- och, o min broder, det är dagning i hans öga,
hans förstånd är som sanden i det ändlösa hav.
Om det skymmer ännu kring dig, det betyder endast föga:
Han går före dig till stranden med en lykta på sin stav.
Du som lidit ont i mörkret, du, en hemlös skall få bo,
vid ditt läger vill jag sjunga intill dag.
Med min visa vill jag ringa in den stora nattens ro,
under stjärnorna som gå till Guds behag.
Ja, under stjärnorna som glädjas på sin gyllene stråt
skall som förr jag se mot flodens andra strand,
och när färjkarlen hälsar skall ej höras någon gråt:
med min luta skall jag stöta er från land.
Nu är stunden kommen, broder, ser du förarens bloss?
Hör hur skogen brusar muntert -- det är vår!
Alla träd och marker glädjas och de sjunga med oss,
när ur mörkret du som ung står upp och går.
Och min visa är ett lysande moln kring din säng,
och all världens sista visdom finns däri!
Ur glädje, natt och plåga står den upp från min sträng
och hela evigheten sakta går förbi.
(1919)
Bekännelse
"Vad finnmarkspredikanten Banga kände när han låg på sitt yttersta med
idel otrogna kring sängen, vet väl ingen, men hans ansikte var sorgset och mörkt".
Byskollärarens dagbok.
Vart träd föryngras vid regnets fall, men jag är gammal och grå
och fast ännu jag lever av blotta nåd är tungt att sluta ändå.
I en fattig och gammal och gången tid jag varnat för synd och död,
jag gav de betungade Simeons frid, och tröst vid fara och nöd.
Jag var med när den gudsända väckelsens eld som en åska av himlen for,
och nu ligger jag sjuk vid åttio år i ett hus, där ingen tror.
Och det går som ett gift i mitt hjärta in, att jag felat mot Herrens lag,
och det är som om djävulen viskade mig, att Gud blivit gammal och svag,
att han ledsnat höra min vaknatts bön, att han skakat mig ut av sitt såll
och att mera jag arme ej är värd att röra hans klädningsfåll.
Min levnads verk var en liten sten, kastad i svallande hav,
försvunnet, förglömt, och går med mig i min leriga fattigmansgrav.
Hon maler långsamt, vår Herres kvarn -- men hon går till tidens slut,
och i mälden får jag mitt högmods frukt, som en David fått förut.
Och satan viskar att -- kanske att -- det allt var en dåres dröm,
och så vacklar min tro och så blir jag ett spån på en natthöljd och
stormig ström.
Vart träd föryngras vid vårregnets fall och blir ljusare grönt
efteråt,
men min tro har förvissnat av årens sol, och det fyller mitt hjärta
med gråt.
Fast jag sagt till mig själv: det är helvetet blott, du förvist ur
ditt hjärtas bo,
du förnekar en djävul, allt annat är kvar -- din herre, din himmel,
din tro!
Men jag bävar av ångest -- hur går det då med skriftens heliga ord,
att han går kring som en glupande ulv på vår stackars förkastade jord?
Och jag hör honom viska: "tro på Gud, på liv, på kärlek och sol,
och somt får du läsa bokstävsrätt och det andra, det är symbol!"
Men till vem må jag bedja, när allt är natt och jag känner mig svag i
tron,
när det säges att Liv och Kraft och Lag är gud -- men ingen person?
Av Liv och Lag är jag bruten till döds och kraft har jag ingen mer,
och nu sägs, att min Hjälpare någonting är, som varken hör eller ser.
Fast jag delade mina kläder, mitt bröd, tills jag svalt med naken
kropp --
och tiofalt förbannad den, som till gärningen ställt sitt hopp.
Nu blåser en svag och hugsvalande vind emot stugans murkna dörr,
där ute det våras i backarna grant, all dalen blommar som förr!
Och jag känner att allt i kärlek jag gav -- kvar har jag ingenting
alls,
och den nya tidens otro går lik ett kvävande vin i min hals.
Men jag läst i de heliga skrifter, att Han är av kärlek och tålamod
full,
och att synder om än så röda som blod skola varda som vitaste ull.
Åh, jag minns hur jag stred en natt om en själ i stugan vid Marbo sjö,
det var natt, det var fjärdingsmans gamla mor, som ville ha hjälp att
dö --
en trolldomskvinna, av satans folk -- och det sändes efter mig bud,
att den andre var hos henne -- dela jag skulle rätt mellan satan och
Gud.
Jag kände att luften av ont var full -- tyst, tror jag väl ännu det
där?
Det är femtio år, sen natten gick -- och så länge man lever man lär.
Om ännu jag tror på en djävul, en gud, på ett ord av den heliga
skrift,
varför blyges jag då att berätta det allt?Det är otro och
upplysningsgift.
Och om av min lovsång och fruktan är kvar i mitt hjärta en endaste
sträng,
varför tror jag ej mer, det var satan jag såg mellan mig och Persmoras
säng?
Han var mörk som natten, hans ögas eld var som skimmer av orent blod,
men min bön var min makt och jag skälvde ej, fast vi öga mot öga stod.
Och jag visste jag var en Guds profet och kraft av hans nåd jag fick
när jag ropade: "Gå -- i Jesu namn!" och såg hur han darrande gick!
All vårens ljus kan ej lysa väg åt gammal och vilsen själ,
men mitt ljus är den kärlek jag vet jag känt till er -- till alla --
farväl --
att tänka så här är synd och fel -- egenrättfärdighet blott,
men -- finnes det, finnes det -- ingen Gud -- åh, nog må jag sova
gott!
Jo, vi tro att i världen den snöda, var din kärlek för mer än din tro;
och salig den fot som måst blöda för ett bud om försoning och ro!
(1918)
Vandraren
När kvällen kom med sjungande träd i en sval och befallande vind,
gick pilgrimen Arnold landsvägen fram och satt vid min fähusgrind.
Han vilade gott under asparnas larm sina trötta och dammiga ben,
framför mig i skymningen stilla och stor som en Bodhi-bild av sten.
Jag sade: Säg, du hemlöse vän, som grånat i vägarnas damm,
varför har du ej mod till det enda steg, som för till vilan fram?
Eller älskar du ängarnas rosor och månen som lyser på daggen och dem,
för högt för att skynda med glädje mot de multnande benens hem?
Och är det ej tröttsamt kring världen att gå och att aldrig få gå
därifrån, --
och lockas du icke som jag ibland av den stillsamt rinnande ån?
Där näckrosor lysa mot stupande stränders väggar, bruna av grus,
få dricka dig död av Guds klara vatten i månens förgyllande ljus?
Han sade: "Jag drömde jag dog en gång under taket av näver och jord,
sedan prästen givit mig bröd och vin och det evigt levande ord.
Och jag hörde en blåst som en hungrande hund kring murkna knutarna gå,
och nakna väggarna lyssnade till hur mitt hjärta slutade slå.
Jag såg hur man tvättade ut mitt lik i barmhärtiga mänskors kök,
och i fönsterspringan smög jag mig ut som en lätt och försvinnande
rök.
Jag tyckte, att ut ur ett främmande hus jag famlade bort från min
kropp,
och med virvlande löv i en stigande vind jag lyftes mot skyarna opp.
Mig tycktes mitt hjärta drev mig framåt med hast över himmelens hav,
och stormar från bergen i stjärnornas värld dess bitterhet svalkade
av.
Från kroppens glädje och livets lust och all härlighet jag känt,
från min smärta och all min dygd jag for som man går från sitt
exkrement.
Och jag mötte en storm som var som en gud och som hade ett eget ljus,
som en blick som lyser och ser hur armt det är i ens hjärtas hus.
Och när jag skådat dess kammare mörk jag flydde från himmelen,
och sänkte mig ned på min barndoms berg att vandra och vandra igen.
För världen passar jag ej och kom för tidigt till himlen ändå,
och därför, därför kan jag blott som fordom gå och gå.
Men saligt det blir när värd jag befinns att dö i ett dike en gång,
medan blommorna nicka och koskällor ringa i kvällen sin sövande sång."
Han tystnade och stod upp och gick och hans panna var vit som snö,
han sade: "Lär av min visdom, min vän, att icke för tidigt dö!"
Mot kvällens himmel, där solen sjönk i ett moln som en murad borg,
han vände sitt ansikte, fyllt av frid, med en blick som en stelnad
sorg.
(1918)
Julvisa i Finnmarken
Att sjungas vid bordet till mörkt öl.
För den vinande nordan och vintern, broder,
för den grånande morgonens stjärna klar,
för vårt hem och vårt land och vår bedjande moder,
för myllrande städer och istunga floder
vi höja vårt stop -- och för kommande dagar
och för kärlek och lycka som var.
När sjöarna ligga här frusna och döda,
och yrvädren dansa i moar och slog,
vi dricka och drömma om bäckar som flöda,
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja
och skuggor som dansa i skog.
För den hårdaste skaren och bittraste vinden
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,
för dem som i armod bli hårda om kinden --
för dukade bord och för slädar vid grinden,
för sårfyllda kroppar och läkande död.
Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma --
omkring oss de heligas natt vi förnimma --
för dem och för jorden, för himlen och oss
våra stop vi höja, kamrat.
(1917)
En visa till fiol
En fästman har Anna i Broby by,
och en vän har Vilma i Tärnsjö Nor --
Men den fula Selma vid Utby,
hon har bara sin fattiga mor.
Vad tror du -- vad tror du, när vårregnen falla,
ska han komma och kyssa ditt böljande hår?
Och ska han inte svika när dagarna bli kalla,
och snön fyller sjöstranden snår?
Ty den fula Selma vid Utby grind,
henne flina de fulaste pojkarna åt.
Det är mörkt, det är kallt som en juldags vind,
hennes hjärta som bävar av gråt.
Vad tror du, vad tror du, när året skall vända,
när nyåret lyser över enarna och snön.
Kanske kommer han om natten, när stjärnorna de tända
sina lampor över vakarna på Utbysjön?
Hennes kropp är krökt som en myrväxt gran,
hennes sång den är så bristande tunn,
hennes bröst lockar ingen att leka,
och till kyssar ej hennes mun.
Vad tror du -- vad tror du väl, när marsvindar ila
och skaren ligger blå över Brobergs mo?
Kanske kommer han ur nätterna och bär dig till att vila
och kysser dig att sova i jordens ro.
(1917)
Ett rus
Här ligger jag och rullar mäj på Stånghedens grus --
jag är glad att ej någon det vet.
Jag vart full och jag sprang ifrån käring och hus
och gav fan om dom slogs eller grät.
Ty när jag vart mätt av det brännande vin,
vart jag skälld för ett kräk och ett skarn,
och så lämnade jag kvinnan som kallat mäj för svin
att ensam vakta boskap och barn.
Jag sprang över skogen från Kerrore by
långt innan tuppen gav hals
mitt i natten -- och högt opp i himmelens sky
då dansade stjärnorna vals.
Jag har supit mäj plakat och lusteligen full,
jag är fromsint och gladlynt och trygg,
omkring mäj susar skogen sitt eviga lull-lull --
och jag ser änglar, där jag ligger på rygg.
Men timmarna de springa och tiden hon går,
och dagen skymtar oroligt ljus,
och jag vånnar min fylla ville stå säj ett år
här på Stånghedens ljungklädda grus.
(1916)
Avskedssång till Finnmarksskalden broder Joachim.
vid hans avresa från Göteborg en höstkväll
Broder Joachim, du reser dit där vilda aplar glöda,
och där åbrodd vissnar sakta invid hundraårig gård --
Du skall hälsa alla gamla, unga, alla levande och döda,
du skall hälsa sparv och trana, du skall hälsa räv och mård.
Broder Joachim, vi sutto vid vårt mörka öl och drömde
om de silvervita källorna vid Rökstubackens slog,
och vi sågo liksom syner så att stadens damm vi glömde,
och det vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog.
Broder Joachim, du reser dit, där rönnar digna tunga --
hälsa varmt till Luossas gula halm och glesa korn.
Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta sjunga,
och det ringer varmt till vesper ifrån Masthuggstemplets torn!
Du skall hälsa alla Paisos gula kärr och svala floder,
du skall häsla alla hässjor, alla flyn och vilda snår.
Alla höns och svultna skator skall du hälsa från en broder,
som med själen tung av minnen uti främlingslandet går.
Men, o broder, när du sitter ibland träd som evigt sjunga,
när du bygger dig en koja mitt i Mattnas mörka skog,
bed för dem som staden kväver att de länge må bli unga
och om troll och högland drömma uppå Tullens svarta krog.
(1917)
Jungman Jansson
Hej å hå, Jungman Jansson, redan friskar morgonvinden,
sista natten rullat undan och Constantia ska gå.
Har du gråtit med din Stina, har du kysst din mor på kinden,
har du druckit ur ditt brännvin, så sjung hej å hå!
Hej å hå, Jungman Jansson är du rädd din lilla snärta
ska bedraga däj, bedraga däj och för en annan slå?
Och som morgonstjärnor blinka, säj, så bultar väl ditt hjärta,
vänd din näsa rätt mot stormen och sjung hej å hå!
Hej å hå, Jungman Jansson, kanske ödeslotten faller,
ej bland kvinnfolk, men bland hajarna i Söderhaven blå?
Kanske döden står och lurar bakom trasiga koraller --
han är hårdhänt, med hederlig, så sjung hej å hå!
Kanske sitter du som gammal på en farm i Alabama,
medan åren siktas långsamt över tinningarna grå.
Kanske glömmer du din Stina för en sup i Jokohama --
det är slarvigt, men mänskligt, så sjung hej å hå!
(1917)
På färdvägarna
Ja, bror, jag har fällt mina tänder i rätt och behaglig tid
och läst för prästen och stenat höns och stört gamla tanters frid,
och lekt både präst och rövare och luffare och kung
och älskat som gossar älska, och svultit och varit ung,
och gått genom milslånga marker i snö och köld och skur
och kastat sand mot fönstret i min tjugonde jungfrubur.
Och så har jag läst några böcker om kärlek, stjärnor och krig,
och tagit många och farliga steg på livets tunga stig,
och lärt mig simpel, engelsk slang i en mörk och lortig skans
och sett när korallsjöar gå galopp i Södra Korsets glans,
och bott hos en irländsk Sussi med tretton fåglar i bur,
och älskat och kommit levande ut -- jag vet bara inte hur!
Jag har stått på piren i regnet och hackat tänder av frost
och levat länge och lustigt på en sjåares våta kost,
och jag har haft en far -- och en mor, sorgsen och tyst och from
och hon har skrivit långa brev, P. R. till Sailors Home,
brev som ha bränt i fickan mången het och skamlös kväll
när jag gömt mig själv för dagern på en svart chicagobordell.
Och när lusten att vandra vikit, har jag kommit penninglös hem
och fått mat och en bädd av mor och far -- och suttit och ljugit för
dem!
Nu sitter jag blek och blodlös i ett bokfyllt och stilla rum
och skriver lögner på vita blad medan dagen drunknar i skum.
Då slänger jag skräpet på golvet och sluter ögonen hop
och tycker jag hör ur sommarens storm ett sakta lockande rop.
Då ser jag hamnarnas tusen ljus vinka vänligt fjärran från,
då hör jag mistluren böla och klockbojens ringande dån
Det är som en helg över redden, och det gröna skummet yr,
när gamla Martha stampar i havet vid Ellis fyr.
Hallå! Är det land? Hej, Newyork -- yankeys, hur mår ni i dag?
Har ni ägg och härsken skinka? Bjuder skepparen över lag?
Det är som en helg över Brooklyn -- det är dans som till våldsam
musik,
när Marthas bogankare dyker i Yerseys gula vik.
Det luktar sot och storstad -- hej, Tom, vi ha klarat oss bra,
vi dricka en skål f